Senaste tiden så har jag laddat ner en hel del podcaster. Sommar i p1 repriser. Jag har redan lyssnat på två och har sju kvar som jag planerar att lyssna på snarast. Jag funderade lite på om detta är tragiskt eller inte. Insåg att det var precis därför jag åkte hit. För att vänja mig vid att inte ha ett fullspäckat schema. Jag har så mycket tid här, ibland blir jag rastlös och ibland glömmer jag bort att det var faktiskt därför jag åkte hit, för att inte ha så mycket att göra.

Att inte göra så mycket passar mig bra, samtidigt som jag vet att jag inte hade klarat av det under en längre tid. Men idag njuter jag av att kunna lyssna på timslånga radioprogram utan att ens tänka tanken på att jag borde göra annat. För här nere gör jag bara vad jag känner för. Det enda jag "måste" är att gå till skolan 9-13 varje dag.

Dagens kulturkrock:
I Rom tycker man inte om att slösa på värmen. Så husen är fortfarande inte uppvärmda. Alla fryser. Jag sover med mjukis, strumpor, t-shirt, hoodie och fryser ändå. De som bor här året runt köpet tydligen egna små eldrivna element. Vi andra, vi fryser tills han som äger huset får för sig att sätta på värmen. Att det är stengolv och dragiga fönster gör det inte bättre. Men att det mitt på dagen idag var 20 grader och sol gjorde däremot saken väldigt mycket bättre.

Sen var det ju strejk igen, men det är ju ett ganska tröttsamt ämne och vi hade tur, vi hade nämligen glömt bort att det var strejk (smart) men hittade en bus till skolan, sen vandrade vi hem istället. Merel i min klass och jag pratade idag att italienare ändå aldrig verkar stressade. Visst, trafiken är hysterisk, men på termini eller i metro etc så tar människor det ändå alltid lugnt. De är helt enkelt vana vid att saker inte riktigt funkar. Att bussen kommer när den känner för det, om den ens kommer. För oss som inte har så många tider att passa så är det faktiskt ingen större katastrof, man vänjer sig. Men jag har väldigt svårt att se hur man hade orkat med det i ett hektiskt liv med förpliktelser. Det är en annan attityd som ibland är inspirerande och väldigt frustrerande för en svensk som är van vid ordning och reda.