Vad fem dagar i ett litet italiensk rum gör med en.

En av de mest irriterande sakerna med att vara sjuk i Rom är att man inte riktigt kan slappna av. Att bara gå runt flottig och äcklig funkar inte riktigt när man bor med främlingar. Dessutom har internet varit hackigt så det hela har inneburit att jag har sett hela satc. Ja, alla avsnitt. Nu har jag sett hela serien minst två gånger så jag börjar få nog. Jag kan citera obehagligt mycket.

Imorgon så är det dock dags att gå till skolan. Det ska bli skönt. Är lite nervös över italienskan men bryr mig inte sådär fruktansvärt. Träffa Lea, kolla lite parfymer och sen en trevlig kväll med Yasmin och Victoria.

Tyvärr har jag under min sjukdom helt vänt på dygnet. Har somnat fyra varje natt och vaknat runt två. Inte helt hälsosamt och är lite nervös inför natten. Vargtimmen och jag går nämligen inte helt ihop. Igår slutade det hela med att mr x började snacka om att han ville åka hit på en weekend nästa vecka. Även om det inte kommer bli av så var det en konstig påminnelse om vad som komma skall.

Även om Malmö alltid är närvarande här nere, via dom man pratar med och i tankarna så är det ändå så långt borta. Om 15 dagar är jag där igen. Bland all min historia. På gott men också lite på ont.

Vi alla är rätt trötta på Rom nu, på att bo som vi gör och på skolan som känns fruktansvärt meningslös. Trots det känns det fortfarande så främmande att jag aldrig ska komma tillbaka till denna lägenhet och framförallt alla människor man aldrig mer kommer att träffa. Visst, många kommer man att hålla kontakten med, men alla dom andra då? Ja, det är märkligt bara.

I vilket fall som helst så tänker jag gå till skolan imorgon, och sen använda mina två sista veckor till att njuta av allt det jag faktiskt har lärt mig att älska med Rom. Att åka hit var ett fantastiskt smart beslut.