igårkväll, runt halvett snåret så fick jag ett samtal. Det var en full Caroline och en full Jonatan. Det var ett fantastiskt samtal och när jag la på så slog hemlängtan till. Som en stor jävla slägga i magen. När det ringde var jag ute och gick med murphy. Vi var precis vid Piazza Venezia, mitt i smeten i Rom. Jag hade precis avslutat en oerhört trevlig middag med hela klanen Jakobsson och hade ingenting att klaga på. Trots det blev jag alldeles tyst, det ända jag tänkte var

"jag struntar i alla monument och den trevliga amerikan. jag hade så mycket hellre varit hemma, med mina vänner. Dom jag inte behöver förklara eller berätta någonting för, för dom känner mig redan in och utantill."

Jag skickade ett sms till caroline. Fortsatte att vara ganska otrevlig och tyst mot stackars amerikanen som dock visade sin sympati, om än något tafatt genom kommentar i stil med; "So hard to find normal people in this city, i really understand that you miss them."

I morse när jag vaknade, så var jag betydligt gladare igen. Jag lämnar resten osagt. Jag saknar er. Vi kommer att ha så otroligt trevligt när jag kommer hem. Hoppas att er kväll blev så fantastisk som den verkade när ni ringde.